検索キーワード： 制作 "SAGA Egmont" ノンフィクション犯罪

En giftig blandning av vattentätt alibi och primitiv kriminalteknik gjorde det möjligt för Andrej Tjikatilo att bli Rysslands kanske sjukaste seriemördare. Det tog 13 år innan en av världens mest markabra seriemördare ställdes inför rätta. När Andrej Tjikatilo gick upp för trapporna till sin järnbur i den fullsatta rättssalen utbröt skrik och gråt. Någon ur folkmassan störtade mot honom och skrek "Låt oss få honom!", och domstolspersonalen fick tvinga tillbaka åhörare till sina platser. Det tog två hela hela dagar för domaren att bara läsa upp själva åtalet.

Var Alexander Pitjusjkin Rysslands värsta mördare? Pitushkin levde till synes ett relativt normalt liv. Han bodde i en liten lägenhet med sin mor och syster, och han hade fast jobb. Men innerst inne drömde han om att vara annorlunda. Han försökte träffa kvinnor och hade länge velat skaffa familj. Det hände aldrig. Djupt inne i sig själv kände han en våldsam aggression, och han kunde inte stoppa blodtörsten från att bubbla upp till ytan. Han dödade för att han kunde, och på grund av den tillfredställelse och sexuella njutning det gav honom.

Det var den 30 december 1977. Folk över hela världen såg fram emot att fira nyår och få chans att börja om på nytt. På många sätt var Teodore "Ted" Bundy som alla andra festglada människor den kvällen - exalterad och nervös med tanke på vad framtiden hade att bjuda på, full av planer om att resa och träffa nya människor. Men på ett avgörande sätt skilde han sig från de andra: istället för att skåla på tolvslaget börjande Bundys nya år med att rymma från fängelset i Glennwood Springs i Colorado. Han skulle sedan ta sig till Tallahasse Florida.

Charlene Williams var gift med en kvinnomördare. Hon skickade sin man till dödscellen, men var hon hans medbrottslig eller var hon också ett offer? När Charlene Williams träffade Gerald Gallego första gången på en blinddejt 1977 hade hon ingen aning om att den charmerande mannen snart skulle dra in henne i en mördarorgie för att uppfylla sina sexuella fantasier... Mellan 1978 och 1980 tog paret, som kallades sexslavmördarna i media, livet av tio personer och ett ofött barn.

När polisen började gräva i en misstänk barnamördares förflutna hittade de något som chockade en hel värld... Det var en grå och regnig dag i Gloucester, England, och bortsett från en liten samling journalister och poliser vid ingången till 25 Cromwell Street verkade det vara en vanlig dag. Men i den smala trädgården på baksidan av huset pågick något väldigt ovanligt. Poliser arbetade med att försiktigt gräva upp spår efter ohyggliga händelser, som alla fruktade var sanna - men som ingen egentligen ville tro på.

Jakten var igång. Två kvinnor hade hittats döda. Någon hade mördat dem under mystiska förhållanden. Och tre andra kvinnor saknades. Det var inte tryggt på gatorna i Ipswich längre, och det var polisens uppgift att hitta gärningsmannen så fort så möjligt. Morden och försvinnandena hade alla en gemensam nämnare, alla offren var prostituerade kvinnor. Parallellerna till historiens mest beryktade seriemördare, Jack the Ripper, var tydliga för alla, men denna gången skulle den skyldiga inte slippa undan.

David Berkowitz terroriserade New York med sina hemska brott, och hånade polisen med de brev som han lämnade på mordplatserna. David Berkowitz stod blickstilla i en gränd, med en kniv i ett fast grepp i handen. Det var julafton 1975 och han skulle döda. Han fick syn på en ung flicka på skridskor ute på skridskobanan. Allt han såg var ett potentiellt offer. Han hade burit sitt raseri i tio år, och nu skulle det bryta igenom den lugna fasaden och visa sig för världen.

Seriemördaren och våldtäksmannen Peter Tobin levde ett liv fyllt med begravda hemligheter. Han fick tre livstidsdomar efter att ha terroriserat Glasgow i 15 långa år. Vem var han egentligen? Och vad gjorde han sig skyldig till? Studenten Angelika Kluk var 26 år gammal när hon sommaren 2006 besökte Skottland för andra året i rad. Det hade varit en helt vanlig sommar för Angelika, tills hon försvann den 24 september. Senare samma vecka hittade polisen hennes döda kropp under en närliggande kyrkas golv.

Dennis Nilsens desperata rädsla för ensamhet förde in honom på en farlig väg; Han dödade sina älskare för att de aldrig skulle kunna lämna honom. Dennis Nilsen, som också kallades den vänliga mördaren, är en vemodig norsk-skotsk man som alltid har haft en dragning till det makabra. När han var sex år gammal dör hans morfar av en hjärtinfarkt till sjöss, och liket skickades hem till familjen. Där får Dennis se sin morfar i en öppen kista. Efter detta bröt hans morbiditet ut på allvar.

Den 24 juni 1999 mördades den 19-åriga kurdiska flickan Pela i samband med ett besök i sitt ursprungliga hemland. Hon offrades i ett "hedersmord" som planerats av hennes egen familj, eftersom hon ansågs dra skam och vanära över släkten genom sitt fria uppträdande. Mordet - eller avrättningen - skedde inför ögonen på Pelas 16-åriga syster. Hon i sin tur bröt mot den patriarkala traditionen och anmälde brottet för svensk polis. På vården 2001 dömdes två av Pelas farbröder till livstids fängelse för mord.

Redan vid 20 års ålder hade Tommy dömts sju gånger för olika våldsbrott. Han kom från en trasig familj och hade som ung haft det svårt, och i tonåren hade han börjat missbruka olika droger. 1986 döms han en åttonde gång, för mord. Han får ett mångårigt fängelsestraff, som ska avtjänas på ett ökänt norskt fängelse. Tommy hade svårt att anpassa sig till livet i fängelset, men kort efter hans ankomst påbörjades ett projekt vars syfte var att lära fångarna att fungera i samhället genom att genomföra enkla vardagsuppgifter.

Klockan var närmare nio på kvällen den 10 februari 1875. Fredrikstens fästning tronade mäktig och trygg över Fredrikshald, där människorna just var i färd med att gå till vila efter en lång och slitsam arbetsdag. Det var bitande kallt och vaktposten på Drottningens bastion stampade med fötterna i snön och tog åkerbrasor för att hålla värmen. Plötsligt hejdade han sig och stirrade genom mörkret. Långt därnere -- i riktning mot Sörhalden -- slog eldflammmor upp. Det gick inte att ta fel -- det var eldsvåda ...

"-Så för guds skull blanda inte in polisen. Ni är bevakad från avfärd tills ni kommer tillbaka. Vid minsta misstanke brakar helvetet löst..." Detta meddelande, som lämnats till SJ:s huvudkontor i Stockholm den 28 november 1985, avlyssnades av polisens våldsrotel. Flera gånger under 1980-talet utsattes SJ för mycket allvarliga och hotfulla utpressningsförsök, och detta skulle komma att bli ett av de allvarligaste. Utpressaren utgav sig för att vara en del av ett större nätverk.

En semesteridyll får ett ovälkommet besök av en väska som innehåller en tragedi. Det är augusti 1969 och semestertid med tillfälle till bad och segling, avkoppling och tid utan stress. Morgonen den 7 augusti 1969 strålar solen från en nästan molnfri himmel. Två dykare är denna morgon i båt på färd från Lysekil till Grundsund på Skaftölandet öster om Gåsö. Under båtfärden får de plötsligt se en väska flyta i vattnet. Intresset hos dem väcks. Vrakgods har alltid intresserat kustfolk. De styr mot väskan.

Den 28 januari 1990 anträffades den fyraårige västtyske pojken Michael döende, enligt moderns och hennes sambos uppgifter efter ett drunkningstillbud, i ett tält vid sjön Tjeggelvas i Arjeplogs kommun i Norrbotten. Den utredning som verkställdes i ärendet och huvudförhandlingarna inför tingsrätt och hovrätt kom att blottlägga så skrämmande och tragiska omständigheter under vilka den lille pojken framlevt sina sista levnadsmånader, att det kom att uppröra allmänheten såväl i Sverige som i delar av dåvarande Västtyskland.

Vilka var de mördade? Vem var gärningsmannen? Var fanns han nu? Vilket var motivet...? Frågorna var många, då liken efter ett barn och en vuxen kvinna påträffades nedgrävda på Fanø. I början av 2000 ställdes polisen i Esbjerg inför ett mordfall, som ledde till ett omfattande internationellt samarbete. Utredningen visade att offren var en 23-årig grönländska och hennes tvååriga dotter. I Nordisk kriminalkrönika berättar poliser själva om sina mest uppmärksammade, omskakande, och svåra fall. Nordisk Kriminalkrönika är ett historiskt verk.

Ett gäng våldsverkare av det mest allvarliga slag vi någonsin haft i Sverige härjade i Stockholmstrakten under 1980. Genom omänsklig tortyr tvingade ligaledaren sina underhuggare att, sedan de återhämtat sig, utföra bankrån på löpande band. Vid det sista rånet -- ett rån mot SE-banken i Årsta i södra Stockholm -- kom de två genom tortyr tubbade rånarna över cirka 82 000 kronor. De fick själva behålla tillsammans endast 10 000 kronor. Resten av bytet tog ligaledaren hand om. I Nordisk kriminalkrönika berättar poliser själva om sina mest uppmärksammade, omskakande, och svåra fall.

Det som i inledningen av det här fallet såg ut som en trafikolycka, visade sig vara ett komplicerat mordfall. En tidig novembermorgon 1983 inkommer ett larm till Roskildepolisen, en medvetslös man ligger på en allmän väg som går igenom ett lokalt industriområde. Personen, som färdats med cykel, ser ut att ha blivit påkörd bakifrån. Både mannen och hans cykel är illa tilltygade. De svåra skadorna som uppstått i mannens huvud vid olyckan gör att han sannolikt inte kommer att överleva, polisen kommer aldrig att få hans berättelse om vad som hänt.

Den unga finska mannen Kari gjorde ett intryck i staden Lahtis, där han bodde. Han var välklädd i kostym av senaste modell, och såg bra ut. Han presenterade sig som läkare, med tjänst på ett stort sjukhus i staden. Allt detta imponerar på Arja, en ensamstående mamma, som arbetar på fabrik och ofta har det svårt ekonomiskt. De båda blir snart ett par, och är inom kort sambos, och förlovade. Vad Arja inte vet är att den Kari hon känner inte existerar. Mannen hon bor med är ingen läkare, och ingen av de andra grandiosa bilderna han målat av sig själv inför fästmön stämmer.

"Jag sitter i ett rum upplyst av ljus. Satans kors finns på väggen. Jag stirrar in i en kristallboll. Detta är den natt, när jag måste ge min själ åt Satan. En fullmåne lyser, det är liklukt i rummet. Oh, vilken underbar lukt av spyor. Jag känner mig verkligt kraftfull. I min själs ögon ser jag, hur jag kommer att flacka omkring som levande död och bringa smärta och skräck." Så formulerade sig 22-årige Raimo ett år innan han förövade ett grovt brott mot liv. Huruvida Raimos djävulsdyrkan utgjorde motiv för dådet, kunde dock inte bevisas.