På morgonen den 14 september 1808 omkring klockan fyra stötte ryska trupper samman med en svensk förpost strax söder om Oravais kyrkby i Österbotten. Striden utvecklades snabbt i takt med att fler och fler soldater sattes in.

Slutligen retirerade de svenska trupperna skyddade av en kanon under befäl av den endast 16 år gamle Wilhelm von Schwerin. Detta blev inledningen på ett slag som slutligen utvecklade sig till ett svenskt nederlag. Var detta den sista chansen att stoppa den ryska erövringen av den östra riksdelen Finland?

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden ägnar sig Martin Hårdstedt och Peter Bennesved åt att beskriva och diskutera ett av finska krigets mest kända och blodigaste slag.

Den svenska armén var hösten 1808 åter på reträtt efter att ha haft vissa framgångar under våren och sommaren. Strax söder om Oravais kyrkby intog Adlercreutz med omkring 5 000 svenska soldater en ganska stark ställning i ett sista försök att stoppa ryssarna. Från söder kom en rysk armé på 5-6 000 man under den ryske befälhavaren Kamenskij.

I efterhand har det spekulerats kring vad hade hänt om slaget hade blivit en svensk seger. Under slaget var den svenska armén nära att bryta igenom den ryska linjens center, men ryska förstärkningar förhindrade ett ryskt nederlag. Det är innebörden av strofen ”Det var när Oravais blodiga dag, Till sorg gick opp, När segern själv blev ett nederlag” som återfinns i Runebergs dikt Wilhelm von Schwerin i Fänrik Ståls sägner. Kanske är det dikten som utgavs i mitten av 1800-talet som har färgat vår uppfattning att slaget hade kunnat bli en svensk seger. Frågan är om det hade kunnat vända kriget. Sannolikt inte under hösten 1808.

Bildtext: ”Svenskarnas sista attack” är en teckning av Magnus Adlercreutz, publicerad i Carl Otto Nordensvans bok Finska kriget 1808–1809 (Stockholm: Albert Bonniers Förlag, 1898). Bilden visar den dramatiska slutstriden vid slaget vid Oravais, där svenska trupper genomförde ett sista heroiskt anfall innan de besegrades.

Källa: Nordensvan, Carl Otto: Finska kriget 1808–1809. Wikipedia, Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Slaget om Visby är ett av Sveriges historias mest mytomspunna slag, samtidigt som det var ett av de mest obetydliga ur ett geopolitiskt perspektiv. Medan slaget i sig har rönt stort intresse från historiker och arkeologer, huvudsakligen på grund av de fynd som gjordes under början av 1900-talet utanför Visbys gamla stadsmur, var slagets konsekvenser relativt små, ur ett vidare perspektiv.

Slaget hade sin upptakt i ett danskt försök att utnyttja en politisk oreda i Sverige och samtidigt återta makten från den tyska Hansan. Åren innan invasionen hamnade Kung Magnus Eriksson av Svearike i konflikt med sina söner om hur det växande kungadömet skulle skötas. Den yngre sonen Erik allierade sig med Valdemar Atterdag för att vinna stöd i utbyte mot skånska städer, men när Erik plötsligt dog i pesten och ingångna avtal tappade sin funktion beslutade Valdemar Atterdag att ta saken i egna händer och invadera skånelandskapen samt Gotland.

I detta avsnitt av militärhistoriepodden diskuterar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt om Valdemar Atterdags invasion av Gotland år 1361.

Konflikten mellan kungasönerna och den gamle kungen i Sverige gav Valdemar en enkel seger och under juli 1361 kunde han utan något motstånd avsegla mot Gotland för att där lägga under sig staden Visby.

En viktig orsak till att Gotland ingick i Valdemars planer var att Visby under denna tid en viktig handelsstation och hade nära band med den tyska Hansan. Tack vare handeln över Östersjön var Visby en av de rikaste och mest folktätaste städerna i hela Skandinavien. Men detta lockade också tyska handelsintressen. Hansan eftersträvade tullfrihet och hade vuxit till sådan grad att den utövade stort inflytande över de nordeuropeiska kungahusen, Danmark och Sverige inkluderat. Genom att ta Gotland och staden Visby i besittning önskade Valdemar därmed få kontroll över den handel som gick i nordöst-sydvästlig riktning från finska viken ner mot Skåne och Öresund och samtidigt minska Hansans inflytande i regionen.

22 juli 1361 sägs det att landstigningen genomfördes, och den 27 juli stod Valdemar utanför Visbys murar. Slaget som sådant är relativt enkelt ur ett militärhistoriskt perspektiv. Valdemars här var betydligt mer välutrustad än vad de gotländska bönderna var. Trots detta tycks de ha varit någorlunda jämbördiga i fråga om storlek. Flera frågor kvarstår dock som ser till att slaget om Visby fortsätter att engagera, och mycket har vi att tacka de massgravar som finns kvar. Till exempel finns det frågetecken kring varför de begravdes utan att de avkläddes sina ringbrynjor och hjälmar, huggsåren tycks antyda att många blivit slagna i ryggen, och det finns en del frågor om varför borgarna i staden tycktes lämna saken åt de gotländska bönderna.

Bild: Utgrävningarna av massgravarna från slaget i Visby 1361. Wikipedia, Public Domain. (Sök efter Visby i mediearkivet hos Historia.nu)

Text: Peters Bennesved

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Under hösten 1914 gjorde ubåtarna en spektakulär entré i första världskrigets sjökrigföring. Tysklands sänkning av tre brittiska kryssare utanför Nederländerna i september 1914 blev ett tecken på vad som komma skulle, och snabbt drog Royal Navy öronen åt sig. Tekniskt sett såg det ut som om ubåtar kunde krossa brittisk dominans till havs på ett enda slag – om omständigheterna var rätt.

I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt första världskrigets ubåtskrig.

Delvis hade flottan rätt i sin oro. Introduktionen av ubåtar i krig var avgörande för utvecklingen till sjöss under de följande åren – men kanske inte på det sätt som de strategiska tänkarna först föreställde sig. Rädslan för torpedsprängningar gjorde att amiralerna avstod från riskfyllda sjöstrider. Denna försiktighet blev så småningom ett problem, särskilt för Tyskland, eftersom den undergrävde möjligheten till ett avgörande flottmöte mellan parterna.

Som svar utvecklade tyskarna en ny strategi: att använda ubåtar mot civila handelsfartyg för att blockera leveranser till de brittiska öarna. Så föddes det oinskränkta ubåtskriget, vilket till sist skulle få ödesdigra konsekvenser för krigets gång.

Under 1915 gjorde teknikerna och befälen misstag, men lärde sig fort – 1916 sänktes stora mängder handelsfartyg på väg till Storbritannien. Problemet var bara att mycket av lasten kom från USA. Den amerikanska presidentadministrationen under Woodrow Wilson växte snabbt missnöjd med utvecklingen. Dessutom sänktes civila passagerarfartyg, med många dödsoffer som följd – vilket till sist bidrog till att USA förklarade krig mot Tyskland. Så trots att den tyska ubåtsstrategin till en början var framgångsrik blev den samtidigt en av huvudorsakerna till Tysklands nederlag.

Bildtext: Besättningen på en tysk ubåt av UC-1-klass står på däck under Första världskriget. Dessa ubåtar, introducerade 1915, användes främst för att lägga ut minor och kunde bära upp till tolv stycken. Deras relativt lilla storlek gjorde dem svåra att upptäcka, vilket ökade deras effektivitet i undervattenskrigföring. Mellan februari och april 1917 sänkte tyska ubåtar 1 845 000 ton allierat och neutralt tonnage. UC-1-klassen spelade en strategisk roll i Tysklands marina krigföring, särskilt genom att hota handelsrutter.

Fotograf: Okänd / IWM Collections, IWM Photo No.: Q 20220

Källa: Wikimedia Commons / Imperial War Museums

Upphovsrätt: Public Domain (fotografi taget före 1 juni 1957, brittisk kronupphovsrätt har löpt ut)

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.