Kalla krigets mest omfattande krig mellan två stater utkämpades mellan Iran och Irak 1980–1988. Antalet döda räknades i hundratusentals – både soldater och civila. Konflikten präglades av ett hänsynslöst utnyttjande av människoliv för att nå tveksamma territoriella mål, och den politiska och militära ledningen på båda sidor uppvisade stor inkompetens.

Ett av de mest anmärkningsvärda inslagen var Iraks återkommande användning av kemiska stridsmedel, både mot iranska förband och mot civila kurder.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden försöker Martin Hårdstedt och Peter Bennesved förstå en av 1900-talets mest brutala konflikter. Kriget fördes med modern västerländsk och sovjetisk militärmateriel, men leddes ofta av befäl som inte var uppgiften vuxna. Iraks diktator Saddam Hussein inledde kriget i tron att det skulle bli en snabb och enkel seger.

Ett centralt mål var att ge Irak en ledande ställning bland arabstaterna. Efter fredsavtalet mellan Egypten och Israel suspenderades Egypten ur Arabförbundet 1979, vilket skapade ett maktvakuum i regionens maktspel. Iran framstod samtidigt som den främsta rivalen till Saddam Husseins anspråk på arabiskt ledarskap. Till detta kom grundläggande motsättningar mellan Irans shiamuslimska majoritet och Iraks sunnimuslimdominerade maktelit.

Av stor betydelse för Irak var också att återta och kontrollera strategiska områden längst in i Persiska viken, kopplade till gränsdragningen vid Shatt al-Arab. I Algeröverenskommelsen 1975 accepterade Irak att gränsen i floden drogs efter farledens mittlinje (thalweg), något Saddamregimen senare ifrågasatte – och använde som ett av flera argument för kriget.

Bild: Iraniska soldater ber i en skyttegrav under Operation Karbala-5 nära Shalamcheh utanför Khorramshahr, februari 1987. I bild står Ali Azimi från byn Mohajeran, som senare skadades av kemiska stridsmedel; längst ned syns Sadegh Artimani. Foto: Mahmoud Badrfar (tasnimnews.com). Public domain (Iran).

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Jacob Walter var en vanlig tysk menig soldat i Napoleons väldiga armé som invaderade Ryssland 1812. Det som gjorde honom ovanlig var att han skrev en dagbok om en av militärhistoriens största katastrofer.

Napoleons fälttåg i Ryssland 1812 tillhör den militära historiens mest dramatiska händelser. I slutet av juni 1812 korsade en väldig armé omfattande mer 450 000 man – till och med över 600 000 om man räknar alla reserver – den ryska gränsen vid floden Njemen och rördes sig mot Moskva.

Den ryska huvudstaden intogs i september efter ett antal brutala strider där slaget vid Borodino den 7 september var det i särklass blodigaste. Trots att Moskva var i franska händer kunde Napoleon inte tvinga Ryssland och Alexander till en fred på sina villkor.

I oktober inleddes reträtten tillbaka. Efter övergången av floden Beresina i slutet av november bröts armén slutligen samman. Endast mellan 20 000 och 30 000 återkom av den väldiga armén. Resten dog eller tillfångatogs. Det hela var en katastrof.

I detta det 26:e avsnittet av Militärhistoriepodden följer Martin Hårdstedt och Peter Bennesved en av deltagarna i fälttåget: den menige tyske soldaten Jacob Walter. Med utgångspunkt i hans bevarade dagbok rör sig samtalet kring det katastrofala fälttåget ur den enskilde soldatens perspektiv. Hur tedde sig umbärandena för den enskilde krigsdeltagaren? Varför utvecklades fälttåget till en katastrof? Vilken betydelse hade vintern egentligen?

Den franska armén – La Grande Armée – bestod bara till hälften av franska soldater. Resten kom från andra delar av det franska imperiet utanför det egentliga Frankrikes gränser. Med i fälttåget fanns polacker, tyskar, österrikare holländare, italienare och så vidare. Jacob Walter kom från det tyska kungariket Würtemberg vars armé tämligen ovilligt deltog i fälttåget mot Ryssland.

Jacob var veteran från tidigare fälttåg i den tyska armén som slogs mot Napoleon 1806-07 och även 1809. Efter 1812 fick han avsked på grund av sina skador som en följd av umbärandena i Ryssland. Men han var en av de mycket få som levande återvände hem. Jacob kom att skriva ner sina upplevelser i en dagbok som via utvandrande efterkommande hamnade i USA. Historikerna kan genom hans realistiska och i alla högsta grad trovärdiga berättelse få en inblick i detta världsdrama som är långt ifrån strategierna och de höga officerarnas staber. Lidandet i krig får ett ansikte.

Om du vill lära dig mer om Napoleonkrigen, fälttåget 1812 och Jacob Walter kan du läsa hans dagbok som finns utgiven på svenska Jakob Walter Fotsoldat i Napoleons armé. Dominic Lieven har skrivit en fantastisk bok på engelska Russia against Napoleon. The battle för Europé 1807 to 1814 som rekommenderas för hard core-läsaren. En skönlitterär skildring är naturligtvis Leo Tolstoj Krig och Fred. En sammanfattning av hela Napoleonkrigen hittar du i Martin Hårdstedts Omvälvningarnas tid som innehåller ett par kapitel om ryska fälttåget.

Bild: Korsandet av floden Berezina den 17 november 1812 av Peter Hess, målad 1844.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Slaget vid Farsalos räknas som en av de mest avgörande striderna i det så kallade caesariska inbördeskriget. Det är en episod ur antikens Rom som har förevigats i både teater och film. Här möttes Julius Caesar och Pompejus Magnus efter år av konflikt och rivalitet. Vissa historiker menar att slaget i praktiken blev början till slutet för den romerska senrepubliken – men samma sak har också sagts om flera andra avgörande skeden.

I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt slaget vid Farsalos 9 augusti 48 f.v.t.

Julius Caesar hade varit i Gallien under 50-talet f.v.t., något som Militärhistoriepodden tidigare har skildrat. Efter att ha besegrat den galliska ledaren Vercingetorix fortsatte Caesars fälttåg, och han genomförde även expeditioner till Storbritannien 55 och 54 f.v.t. Men medan Caesar var ute på sin galliska kampanj pågick interna strider i Rom. Republiken präglades av politisk oro, och flera starka konsuler och prokonsuler försökte hantera läget genom en informell maktallians – det så kallade första triumviratet – där Caesar, Pompejus och Crassus ingick.

Efter några år föll dock triumviratet samman, och när 40-talet f.v.t. tog sin början övergick motsättningarna i öppet krig mellan Caesar och Pompejus.

Inbördeskriget inleddes med att Julius Caesar tågade mot Italien och tog kontroll över Rom. Pompejus, som av senaten hade fått i uppdrag att skydda republiken, flydde då staden och drog sig tillbaka till Grekland. Hans strategi var att utnyttja sitt övertag till havs och därigenom svälta ut Caesar och de Caesar-trogna stadsstaterna på den italienska halvön. Pompejus hade en stark flotta, skickliga sjöbefäl samt lojala styrkor i Spanien, Afrika och på Sicilien. Det övertaget saknade Caesar – men taktiken visade sig ändå inte fungera som tänkt.

Efter framgångar mot pompejanska styrkor i väst vände Caesar österut och gick mot Dyrrhachium (Dyrrachium) vid Adriatiska havet, där Pompejus väntade in ett läge som gynnade honom.

Väl på plats inleddes en utdragen katt-och-råtta-lek mellan de båda befälhavarna. Caesar hade tiden emot sig: många städer och makthavare i regionen stod på Pompejus sida. Samtidigt växte kritiken i Pompejus läger mot den fördröjande strategin. Enligt de antika källorna pressade senatorerna honom till sist att ta en avgörande strid mot Caesar. Det skedde i augusti 48 f.v.t. – och för Pompejus blev det början på slutet.

Bild: En anakronistisk miniatyr från 1300-talet i handskriften De bello civili (Pharsalia), färdigställd i Bologna 1373, som visar Julius Caesar som segrare över Pompejus vid slaget vid Farsalos 48 f.Kr. Bilden speglar hur antikens historia tolkades i medeltida Italien. Miniatyr: Niccolò da Bologna. Public domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.