Lars Sjöstrand skriver i sin recension i Läkartidningen av författarens närmast föregående bok "Alltid på Divanen - terapeuten tänker tillbaka" 2012:

"Sten Espmark har varit en framträdande psykiater, psykoanalytiker, forskare och klinikchef. Under senare år har han i huvudsak arbetat som privatpraktiserande läkare med en bred behandlingsrepertoar, i vilken såväl psykofarmaka som KBT och psykoanalys ryms. 2010 utkom hans bok "I speglarnas sal", där han i novellform presenterade 12 "fall". Ett självbiografiskt avsnitt, som i mycket koncentrerade sig på hans professionella utveckling, fick avsluta. I sin nya bok följer han spåren bakåt i tiden... När han, nästan 80 år gammal, hamnar i gränslandet mellan liv och död efter en hjärtinfarkt med åtföljande bypassoperation, startar han en resa genom det förflutnas privata domäner. En resa som inte följer en rätlinjig kronologi. Minnestråden spinns och löper runt; hågkomster från olika tider läggs intill varandra och flyter samman som under en psykoanalytisk seans. Resultatet har blivit en välskriven memoar av närmast skönlitterär kvalitet... Språket är tidvis glimrande och poetiskt, samtidigt som det är enkelt och rättframt".

Inger Litteberger-Caisou skriver i BTJ-häftet (Häftepos 12110118) om samma bok: "Sten Espmark (f. 1932) är psykoterapeut och psykoanalytiker... I denna levande och välskrivna minnesbok, med glimtar in i nuet, berättar han om sin uppväxt med en ensamstående mor och en bror som både var en rival och ett slags fadersfigur... Hans litterära begåvning är uppenbar... hans sökande skrivsätt ger ett levande intryck och får läsaren att engagera sig i berättelsen... en bok för alla som intresserar sig för de mönster som formar en människa".

Carin Franzén skriver i sin recension av memoarboken i Respons nr 1 2012:

"... Levnadsteckningen gränsar mot berättarkonsten och den har skiftat under historiens gång... Espmark formulerar självbiografins syfte utifrån sin erfarenhet som psykoanalytiker: "En upplevelse av att vara den person som man alltid varit innerst inne". Espmark föreslår utifrån sitt "divanperspektiv": "Kanske har vi tillsammans skapat en myt men då en myt som för individen känns sannare. Och som är i stånd att skapa en känsla av kontinuitet i livshistorien".