Dansk-tyska kriget 1864, eller andra slesvigska kriget, blev en katastrof för Danmark. Vid freden tvingades landet avstå hertigdömena Slesvig, Holstein och Lauenburg. Danmark förlorade omkring två femtedelar av sitt territorium och befolkningen minskade från cirka 2,6 till 1,6 miljoner människor.

Sedan mitten av 1600-talet hade Danmark förlorat territorium efter territorium. Provinserna öster om Öresund gick förlorade till Sverige och 1814 avträddes Norge. Kvar fanns det egentliga Danmark, de nordatlantiska besittningarna – bland annat Island, Färöarna och Grönland – samt hertigdömena Slesvig, Holstein och, från 1815, Lauenburg.

Under nationalismens tidevarv blev den sammansatta danska monarkin allt svårare att hålla ihop. Holstein var övervägande tyskspråkigt, medan Slesvig hade både dansk- och tyskspråkig befolkning. Danska nationalister ville knyta Slesvig närmare Danmark, medan tysknationella krafter ville förena Slesvig och Holstein.

Konflikten hade redan lett till det första slesvigska kriget 1848–1850. Då gjorde slesvig-holsteinska nationalister uppror mot den danska kronan med stöd från Preussen och andra tyska stater. Danmark gick till slut segrande ur kriget, samtidigt som stormakternas diplomatiska ingripanden spelade en viktig roll. Sverige-Norge gav Danmark stöd och stationerade trupper på Fyn och i norra Slesvig, men de deltog inte i striderna.

Konflikten löstes dock inte. När Danmark genom novemberförfattningen 1863 försökte knyta Slesvig närmare kungariket samtidigt som Holstein skildes från denna konstitutionella ordning reagerade de tyska makterna. Den 1 februari 1864 gick preussiska och österrikiska trupper in i Slesvig. Danmark stod nu militärt isolerat mot två stormakter.

I avsnitt 38 av Militärhistoriepodden samtalar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om ett av de största nationella traumana i Danmarks historia. Hur kunde det gå så illa? Varför utmanade Danmark de tyska stormakterna i stället för att finna en politisk kompromiss om hertigdömena?

Den danska krigsmakten gick in i kriget med en stark tilltro till sin egen förmåga. Men redan natten mellan den 5 och 6 februari tvingades armén utrymma den symboliskt laddade försvarslinjen vid Danevirke. Militärt var reträtten nödvändig, men för den danska allmänheten upplevdes den som en katastrof.

Armén drog sig tillbaka till bland annat Dybbøl. Där följde en lång belägring. Det moderna preussiska, räfflade och delvis bakladdade artilleriet kunde beskjuta de danska skansarna på avstånd. Under veckorna före stormningen regnade tiotusentals granater över ställningarna.

Den 18 april kulminerade bombardemanget. Efter sex timmars intensiv beskjutning stormade preussiska soldater de sönderskjutna skansarna. De danska styrkorna led ett svårt nederlag och drog sig tillbaka över Alssund. Ön Als förblev dock dansk ytterligare två månader, tills preussarna erövrade den den 29 juni.

Men vad hindrade Danmark från att förlora ännu mer?

Vid freden i Wien den 30 oktober 1864 tvingades Danmark avstå Slesvig, Holstein och Lauenburg. Efter det preussisk-österrikiska kriget 1866 kom Slesvig och Holstein under preussiskt styre. När det tyska kejsardömet bildades 1871 ingick områdena i den nya tyska staten.

Kriget var samtidigt en viktig etapp i Tysklands enande. Den preussiske ministerpresidenten Otto von Bismarck utnyttjade skickligt konflikten politiskt. Generalstabschefen Helmuth von Moltke hade under flera år studerat ett möjligt krig mot Danmark och utarbetat operationsplaner. Hans roll växte dessutom under själva fälttåget.

Bild: Jørgen Sonnes målning från 1871 skildrar striderna vid Dybbøl 1864, en avgörande drabbning i dansk-tyska kriget där danska styrkor besegrades av Preussen. Målning av Jørgen Sonne (1801–1890). Public domain via Wikimedia Commons.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den brittiska arméns blodigaste dag inträffade den 1 juli 1916 - den första dagen av slaget vid Somme. Inom ett dygn från det att det brittiska infanteriet klev upp ur sin skyttegravslinje och började avancera över ingenmansland mot de tyska linjerna stupade 20 000 soldater och nästan 40 000 skadades.

Den inledande artilleribekämpningen hade inte gett det resultat man hade räknat med. De tyska kulsprutepositionerna var inte utslagna och så många tyska soldater hade klarat sig att de kunde möta de brittiska tätt formerade linjerna framför dem med en vägg av bly.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden talar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om ett av första världskriget mest betydelsefulla slag.

Ursprungligen var offensiven längs floden Somme i norra Frankrike tänkt som en gemensam storoffensiv utförd gemensamt av brittiska och franska trupper. Det tog lång tid innan britterna blev redo att inleda offensiven. Förlusterna under 1914 och 1915 måste ersättas. En helt ny armé skapades – den så kallade Kitchners armé – av frivilliga som i stort antal anmälde sig för tjänstgöring. Under den tid britterna arbetade för att skaka fram soldater övertog tyskarna initiativet och inledde sitt stora anfall mot Verdun i februari 1916.

Sommeoffensiven förvandlades i och med Verdunslaget till en brittisk avlastningsoffensiv. Den franska armén var hårt pressad och behövde understöd. Det som från början var tänkt som en storoffensiv med mer än 60 divisioner, varav 40 franska, smälte samman till en mindre brittiskledd offensiv som i slutänden omfattade 13 brittiska och 11 franska divisioner. Anfallet misslyckades med att åstadkomma ett genombrott. Istället för att avbryta försöken och hitta en ny väg att komma åt tyskarna inledde den brittiska armén under generalen Haig stödda av fransmännen ett utnötningsslag som skulle pågå in i november 1916. Förlusterna steg till mer än 400 000 stupade och sårade på båda sidor.

Det finns många aspekter på slaget vid Somme som framstår som märkliga och som kan diskuteras. Inte minst hur artilleriet användes blev föremål för kritik i efterhand. Det brittiska artilleriet lyckades inte slå ut de tyska kulsprutepositionerna trots en veckas förbekämpning av de tyska linjerna. Detta tillsammans med felanpassad infanteritaktik ledde till blodbadet. Dessa aspekter diskuteras ingående i avsnittet.

Bild: Soldater ur Royal Irish Rifles bär proviant genom en förbindelsegrav under slaget vid Somme, troligen den 1 juli 1916, offensivens första dag. Foto: Royal Engineers No. 1 Printing Company, public domain, via Imperial War Museums/Wikimedia Commons.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Grunden i det antika Greklands militära organisation var hopliten. Hopliten var alltid en man och medborgare i någon stadsstat. Beväpnad med ett längre spjut, en sköld och ett kortare svärd, formerades hopliterna i så kallade falanger.

Bland de mest kända grekiska stadsstaterna är Aten och Sparta. Tack vare ett rikt och välutvecklat skriftspråk med många överlevda texter, i kombination med en rad nutida arkeologiska fynd så vet vi ganska mycket om hur krigen under dessa århundraden tedde sig.

I detta avsnitt 46 av Militärhistoriepodden gräver Peter Bennesved och Martin Hårdstedt djupare i dessa antika fenomen. De går igenom såväl stadsstaternas struktur, ekonomiska förutsättningar, såväl som hopliternas utrustning och den krigsmentalitet som rådde. På vägen hanterar vi också kända händelser som slaget vid Marathon, Salamis, Mantinea, och den fatala atenska expeditionen till Sicilien (ett antikt ”Barbarossa”?) under Peloponnesiska krigets höjdpunkt.

Vi har en klar bild över hur både samhället och krigföringen organiserades, är stadsstaterna i antikens Grekland. Det fanns ett stort antal av dem, utspridda över kust och landområdena runt Egeiska havet.

Perioden mellan ca 500-300 år före vår tideräkning är också en mycket intressant period vad gäller krigskonstens utveckling. Det som har beskrivits som en av de viktigaste fördelarna med den västerländska krigföringen, disciplinen, har ett tydligt ursprung i de grekiska stadsstaternas sätt att kriga.

Grunden i det antika Greklands militära organisation var hopliten. Hopliten var alltid en man och medborgare i någon stadsstat. Beväpnad med ett längre spjut, en sköld och ett kortare svärd, formerades hopliterna i så kallade falanger.

Falangen var en kompakt fyrkantsformation i flera led med fördelen att de tillsammans med sina kamrater bildade en sköldmur med en svärm av utstickande spjutspetsar. Exakt hur falangstrider gick till vet vi inte, men klart är att grekerna uppvisar en enastående disciplin och taktiskt tänkande som fick stora konsekvenser för dem själva och omvärlden. Deras förmåga att hålla ihop sina trupper och slås till siste man ledde till en rad häpnadsväckande segrar mot bland annat det enorma Persiska imperiet, men det ledde också till svårigheter när greker möte greker i strid. Hur skulle man ta krigskonsten vidare när falang mötte falang, och hur skulle framgångarna till land omsättas till framgångar till havs?

Bild: Chigi-vas med hopiliter som håller sköldar och svärd. Wikipedia, Public Domain.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.