Bland de största rättsövergreppen i svensk historia återfinns de omfattande häxprocesser som sammantaget brukar kallas Stora oväsendet. Rättegångarna och dödsdomarna ägde rum under stora delar av 1660- och 1670-talen, med början i Dalarna och Härjedalen, spridning till Norrland och kulmen i Stockholm. Hundratals människor avrättades för brott som inte existerade.

Bakom Stora oväsendet låg den djupt rotade föreställningen att Djävulen försökte förgöra mänskligheten genom att rekrytera agenter – främst kvinnor – som färdades till nattliga sabbatsmöten på Blåkulla. Där festade de, hade samlag med demoner och fick sina namn inskrivna i Satans bok. I gengäld erhöll de makt att utföra övernaturliga gärningar genom svart magi. Nästan allt negativt – missväxt, sjukdomar, värk i kroppen – tolkades som resultat av häxors verksamhet i bygderna.

"Bevisen" bestod främst av vittnesmål från barn, som hävdade att de förts till Blåkulla och tvingats delta i festligheterna. Till en början kunde de anklagade klara sig genom att envist förneka sin skuld. Men med tiden räckte det med blotta misstanken för att dömas till döden. Häxjakten drabbade främst medlemmar av bondesamhället, men även välbeställda och högättade stadsbor pekades ut.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om häxprocesserna i Mellansverige och Norrland under Karl XI:s regeringstid.

Bild: Häxprocess i Mora, 1670. Tyskt kopparstick som dramatiskt skildrar rättegångarna mot påstådda häxor. I förgrunden syns djävlar och häxor; ovanför dem sitter förhörskommissionen med kvinnor och barn som avlägger vittnesmål. En fångknekt driver fram fängslade häxor och trollkarlar. Runt bålet där de dömda brinner, bortför häxor barn på sopkvastar, bockar och dynggrepar, medan demoner i djurskepnad tumlar genom luften.

Källa: Okänd samtida konstnär. Kungliga biblioteket, LIBRIS-ID: 1346978. Public domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Det finns begrepp som fångar tidsandan oerhört väl, oavsett om vi betraktar kungars och kejsares matvanor och konstnärliga smak eller om vi skärskådar vanliga bönders estetiska uppfattning. Ett sådant begrepp är barocken, som i Sverige är intimt förknippad med stormaktstiden.

Barocken var en vidareutveckling av 1500-talets antikvurmande renässans inom konst och arkitektur. Stilen kännetecknades av stora och svulstiga former med konvexa och konkava inslag, riklig pompa och ståt, samt ett starkt fokus på ljusdunkel, dramatiska rörelser och – särskilt i parker – sträng symmetri. Stilen passade utmärkt för 1600-talets absoluta statsmakter med enväldiga furstar, vilka manifesterade sin makt i många europeiska riken. Den användes även för att förhärliga kristendomen, både i dess protestantiska och katolska form, och nådde därmed ut till landsbygdens socknar och deras kyrkor.

I Västsverige har termen ”bondbarock” myntats för att beskriva de kulturella ideal som slog rot i bondesamhället när stilen sipprade ned genom de sociala hierarkierna. Men barocken var mer än så: den omfattade musikaliska experiment, gigantiska slottsbyggen, vetenskapliga framsteg, pestkyrkor och den svenska skönlitteraturens födelse, med namn som Georg Stiernhielm och Lasse Lucidor. Även en av våra mest kända svenska psalmer – ”Den blomstertid nu kommer” – är ett barn av barocktiden.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om barocken – den stil- och kulturyttring som präglade Europa under 1600-talet och de första decennierna av 1700-talet.

Bild: "Fontana di Trevi i Rom, ett praktfullt exempel på barockens formspråk med sina dramatiska rörelser, symmetriska komposition och skulpturala överdåd. Fontänen färdigställdes 1762 och förkroppsligar barockens vilja att blända och beröra. Foto: NikonZ7II – Eget arbete. Licens: CC BY-SA 4.0, via Wikimedia Commons."

Musik: Vivaldis The Four Seasons, L'estate (Summer) - Allegro non molto, framförd av John Williams och Wichita State University Chamber Players. Internet Archive, Attribution-Share Alike 3.0.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Mer än någon annan monark har Ludvig XIV av Frankrike kommit att personifiera 1600-talet. Han var krigarkungen med tidens starkaste arméer, Solkungen som älskade maskerader och hovliv, den notoriskt otrogne äkta maken som avverkade älskarinnor som nästan blev lika ryktbara som han själv. Ingen som intresserar sig för epoken kommer runt Ludvig och det jättelika palats han lät bygga strax utanför Paris – Versailles.

Versailles var mycket mer än ett slott. På kort tid förvandlades den lilla orten till en Västeuropas största städer, och alla som ville påverka europeisk storpolitik var förr eller senare tvingade att ta sig hit. Palatset var ingen stängd värld utan anlades för att imponera på besökare och få alla att inse den franska kungamaktens överlägsenhet. Faktum är att Ludvig XIV själv skrev den första guideboken, och antalet turister var snart så stort att bristen på toaletter blev ett stort bekymmer. Men det var skillnad på besökare och besökare. Samtliga kunde beundra parken, men endast de lyckligt lottade favoriterna fick delta i kungens dagliga ritualer och få tillträde till hans innersta kammare. Föga förvånande blev Versailles också scen för mängder av intriger, i vilka man inte drog sig för någonting – till exempel anklagelser om häxeri och giftmord – för att främja sin sak.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om det makalösa Versailles och dess legendariska hovliv.

Bild: Flygfoto över slottet i Versailles, Frankrike. Den storslagna barockanläggningen utgör ett av Europas mest kända kungliga residens och symboliserar det franska enväldets prakt under Ludvig XIV:s tid. Källa: Vue aérienne du château de Versailles en France, ToucanWings — Travail personnel, CC BY-SA 3.0.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Kung Artur av Britannien, monarken med de tappra riddarna kring det Runda bordet, framstår för många som medeltidens ikon. Blott namnen – Lancelot, Gawain, Tristan, Mordred, Merlin, Guinevere, Morgaine le Fay – väcker minnen av barndomens sagor, Camelots krenelerade murar, tinnar, torn och magi. Och vad sägs om svärdet Excalibur och den heliga Graal?

Men hur mycket är sant? Har kung Artur verkligen funnits? I så fall: när levde han, och hur såg han på världen? Varför är referenserna till honom i samtida texter så få? Vad kan arkeologi och bevarade medeltida skrifter berätta om England under tiden efter Romarrikets fall och under folkvandringstiden?

I sommarreprisen av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och Katarina Harrison Lindbergh, fackboksförfattare, om kung Artur och berättarkulturen runt honom.

Värt att notera är att många av de mest livfulla berättelserna om Artur och hans riddare tillkom först på 1100–1200‑talen. De speglar mer aristokratins estetik och värderingar än folkets tankar under tidigare medeltid. Historien om Graalens introduktion i europeisk litteratur – som en icke‑auktoriserad helig relik – är både fascinerande och avslöjande. Ännu mer intressant är hur munkar i Glastonbury konstruerade en arturiansk mystik kring sitt kloster, något som fortfarande färgar populärkulturen idag.

Bild: Gobeläng från ca 1385 av Artur som en av de nio värdiga, med vapensköld knuten till honom. Okänd upphovsman, Wikipedia, public domain.

Klippare: Aron Schuurman

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Det romerska riket var antikens största och mest inflytelserika imperium. Från att ha varit en liten stadsstat på några kullar vid Tibern, omgiven av etruskiska grannar, utvecklades Rom under 300‑ och 200‑talen f.Kr. till en stormakt i sydvästra Europa och Nordafrika. Därefter växte det till ett kejsardöme som sträckte sig från Skottland i nordväst till Mesopotamien i sydöst – Medelhavet blev i praktiken en romersk insjö.

Men hur började det? Byggdes Rom verkligen på sju kullar? Fanns det någon sanning bakom sagan om Romulus och Remus, bebisarna räddade av en varginna, som sedan växte upp till hämndlystna och modiga stadsgrundare? Vem var Lucretia, vars självmord gjorde henne till en kvinnlig förebild för romarna vid Tibern? Hur kunde det lilla Rom underkasta alla grannstäder och skapa ett politiskt system som möjliggjorde expansion åt alla håll? Hur utvecklades strategin "söndra och härska"? Och vilka sanningar finns i Asterix-albumen?

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och Katarina Harrison Lindbergh, fackboksförfattare, om det äldsta Rom. Vi möter både tveksamma hjältedramer och historiska analyser av Forum Romanum, en skildring av det ursprungliga proletariatet och det dödliga nätverket som romarnas stormän utvecklade kring sina residens.

Bild: Romulus och Remus diar vargen vid en flodstrand (eftert. Justus van Egmont). Bild donerad till Wikimedia Commons som del av Metropolitan Museum of Art‑projekt.

Wikimedia Commons.

Klippare: Aron Schuurman

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Kleopatra var den sista hellenistiska härskaren. Hon regerade som kvinnlig farao i Egypten precis innan landet införlivades med det romerska imperiet. Romarna målade upp henne som en orientalisk skurk, och deras propaganda – fylld av fantasifulla överdrifter – skapade ett kändisskap som lever kvar än idag.

Alla tror sig veta hur Kleopatra såg ut, men alla gissar. Denna karismatiska skönhetsdrottning är en av historiens mest fascinerande gåtor. Trots att hon regerade länge och effektivt är det främst hennes kärleksaffärer och dramatiska död som hon blivit ihågkommen för. Och detta beror i hög grad på hennes fiender: deras intensiva baktaleri har format hennes historiska porträtt.

Men vad är sant? Lät hon verkligen upplösa pärlor i ättika och dricka dem för att imponera på Marcus Antonius? Speglar Elizabeth Taylors ikoniska rolltolkning i filmen verkligen historien? Vad vet vi egentligen om Kleopatra?

I sommareprisen av podden Harrisons dramatiska historia diskuterar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och Katarina Harrison Lindbergh, fackboksförfattare, drottning Kleopatra – inte bara hennes liv och gärning, utan också hur minnet av henne formats och förändrats under mer än tvåtusen år.

Bild: Romersk marmorbyst av Kleopatra VII, cirka 40–30 f.Kr. Upptäckt vid Via Appia, nu i Altes Museum i Berlin. Wikipedia, public domain.

Klippare: Aron Schuurman

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Turism är ingen modern företeelse. Redan under 200‑ och 100‑talen f.Kr. utvecklades en omfattande resekultur i den grekiska och hellenistiska världen, vilket ledde till skrivandet av listor över sevärdheter som den resande borde besöka – för den som hade tid och råd. Ambitionen resulterade i utnämningen av en serie spektakulära byggnads‑ och konstverk till det vi idag kallar ”världens sju underverk”.

Av dessa antika underverk är idag endast Cheopspyramiden – och de omkringliggande stora pyramiderna i Egypten – någorlunda intakt. Övriga har förstörts av jordbävningar, erosion, översvämningar och tjugo sekler av klåfingriga besökare. Trots förstörelsen kan vi ändå få en uppfattning om hur monumenten såg ut, och i vissa fall har moderna efterbildningar byggts. Exempelvis har Frihetsgudinnan i New York samma proportioner som kolossen på Rhodos. De antika listorna leder också ofta till nya listor och inspirationskällor i modern tid.

I sommarreprisen av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om de sju underverken och den kultur som omgav dem – allt från nervösa souvenirförsäljare i Mindre Asien till bittra romerska kommentarer om att akvedukter var mer imponerande än pyramiderna.

Bild: Kolossen enligt en gravyr från 1800‑talet. Wikipedia, public domain.

Klippare: Aron Schuurman

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Om hellenismen hade en huvudstad, var det Alexandria – de ptolemaiska härskarnas metropol i norra Egypten. Här grundades en vetenskaplig akademi som i hundratals år utgjorde centrum för den lärda världen, och inte långt därifrån uppfördes ett gigantiskt bibliotek.

Under tre sekel – från Alexander den stores triumferande fälttåg till romarnas annektering av Kleopatras Egypten – präglades Medelhavsvärlden och stora delar av Främre Orienten av en kulturell blandning som vi kallar hellenism. Detta var en av världshistoriens mest intellektuellt fruktbara epoker, där idéer från Europa, Nordafrika, Västasien och till och med Indien möttes och påverkade varandra. Historien tog stora kliv framåt.

Alexandrias välstånd blev under antiken legendariskt, tack vare härskarens skattesystem som drogs från den bördiga Nildalen. Här verkade genier som Arkimedes, Eratosthenes, Euklides och Heron – forskare vars upptäckter och resonemang ibland var hundratals eller tusentals år före sin tid. De insåg att jorden kretsar kring solen och beräknade jordens omkrets med imponerande precision.

I sommarreprisen av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om den hellenistiska epoken och den lärda värld som blomstrade i Alexandria.

Bild: Konstnärlig rekonstruktion av Alexandrias bibliotek, baserad på arkeologiska belägg. O. Von Corven, Don Heinrich Tolzmann, Alfred Hessel & Reuben Peiss,

Mänsklighetens minne (Oak Knoll Press, 2001), Wikipedia, public domain.

Klippare: Aron Schuurman

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.