Många av filmhistoriens mest kända verk har historien som tema – Ben-Hur, Gladiator, Ivanhoe, Braveheart, De tre musketörerna med flera. Andra filmer har blivit så ryktbara att de själva har blivit en del av historien och omgivits av myter, vilket gör det svårt att skilja sanning från bluff. Hit hör inte minst några av de stora Hollywoodfilmerna på 1940-talet, som Casablanca och Riddarfalken från Malta. I det här avsnittet ger vi oss i kast med några av dessa filmer och granskar deras historiska aspekter i detalj.

Särskilt intressanta är de individer som förekommer i filmerna. Har de funnits eller inte? När vi tittar närmare på flera av dem visar det sig snart att förvånansvärt många faktiskt har verkliga förlagor. När Orson Welles skapade huvudpersonen i Citizen Kane utgick han från tidningsmagnaten William Randolph Hearst, som fortfarande levde – och som försökte stoppa filmen när han förstod hur nära förebilden låg.

I andra fall är det mer komplicerat. Tarzan har en förlaga – men inte i form av en verklig person, utan som en litterär föregångare: Mowgli i Djungelboken nämns ofta som en viktig inspirationskälla. Zorro är, åtminstone delvis, knuten till legenderna kring den mexikanske banditen Joaquín Murrieta. Men hur är det med Ben-Hur, Röda nejlikan och d’Artagnan – har de också funnits på riktigt?

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om historia på film: vad är sant och vad är falskt?

Bild: Ben-Hur-affischen från 1959, med Charlton Hestons Judah Ben-Hur i centrum och stridsvagnsloppet som filmens dramatiska höjdpunkt. Konst: Reynold Brown. Public domain, via Wikimedia Commons.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Under den tidiga medeltiden formades en kultur som förenade högt och lågt i mötet mellan det lärda och det folkliga. En kultur som på flera punkter var långt ifrån okontroversiell.

Prästerna ryste över folks vidskepligheter och såg till att fästa sina åsikter på pränt. I lagar, dikter, pedagogiska texter och till och med uppslagsverk gav sig skribenterna i kast med föreställningar om änglar, demoner, häxor, trollkarlar, spåmän, astrologer, djävulsdyrkare och allt möjligt annat som uppfattades som besynnerligt.

Till de största fördomarna mot tidig medeltid hör att epoken var osedvanligt ”mörk”. Det är inte av en slump som den brukar kallas the Dark Ages på engelska. I detta ligger en bister förutfattad mening – att vi vet oerhört lite om perioden, att alltför få källor är bevarade för att vi skall kunna bilda oss en uppfattning om hur folk tyckte, tänkte och levde. Men fördomen vilar på lös grund. Vi vet mycket mer än vi inbillar oss.

I själva verket har vi mängder av källor, framför allt skrivna av präster och munkar, som skänker oss information om allt mellan himmel och jord.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om den kreativa folktro som bredde ut sig i mötet mellan kristendomen och äldre religioner.

Bild: Illustration av djävulen i Djävulsbibeln (Codex Gigas). Förmodat producerad av munken Herman (Hermannus Heremitus) under tidigt 1200-tal. Wikipedia, Public Domain.

Klippare: Aron Schuurman

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Här och var i Europas historia finner vi kungar och kejsare som tycks ha levt flera sekler före sin tid – personer som varit malplacerade i sina egna miljöer, eftersom de försökt knuffa in sina riken i moderniteten långt innan undersåtarna varit redo. För 1700-talets del brukar vi kalla dem upplysta despoter, och få var mer upplysta – eller mer despotiska – än den österrikiske härskaren och tysk-romerske kejsaren Josef II.

Josef var son till Maria Teresia och storebror till den franska drottningen Marie-Antoinette. Så länge modern levde hade han – till sin egen förtret – begränsat inflytande över politiken, men när hon dog 1780 fick han friare spelrum för sina idéer.

Under de tio år som följde försökte han förändra nästan allt. Han drev igenom reformer som bland annat luckrade upp livegenskapen (1781), lade ned kloster han ansåg vara samhällsparasiter, effektiviserade administrationen och gjorde tyska till ett bärande förvaltningsspråk i delar av riket. Han reformerade även sjukvården och utfärdade toleransedikt som gav begränsad religionsfrihet åt icke-katolska grupper.

Sammanlagt utfärdade han över 6 000 edikt och 11 000 nya lagar – en reformiver som saknar motstycke i europeisk historia. Ambitionen var att göra tillvaron bättre för alla, från fattiga bönder till byråkrater och generaler. Men Josefs undersåtar uppskattade sällan de välmenande förändringarna. Det Josef såg som vägen mot framtiden uppfattade andra som tyranni – och svarade med motstånd och, på flera håll, väpnade resningar.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om Josef II av Österrike – en av Europas märkligaste härskare genom tiderna.

Bild: Kejsar Josef II (1741–1790), son till Frans I Stefan av Habsburg-Lothringen, porträtterad med krigsguden Mars – en bild av den upplyste envåldshärskarens maktideal under 1700-talet. Målning av Anton von Maron (1733–1808), signerad i Rom 1775. Public domain via Wikimedia Commons.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.