Majoriteten av alla vikingatida skandinaver var vanliga bönder, medan krigarna utgjorde en synlig minoritet. Till dessa grupper kom en tredje, som i mångas ögon var ännu mer prominent än kungarnas och stridsmännens kretsar: köpmännen. De seglade överallt för att köpa billigt och sälja dyrt, och genom deras verksamhet knöts Nordeuropas alla kuster samman i kommersiella nätverk. Vikingarnas epok sammanföll nämligen med ett handelsuppsving i hela Europa, något nordborna inte var sena att profitera på.

Vad som gör de medeltida köpmännen särskilt intressanta är att vi har stora kunskaper om några av dem, som i fallet med Ottar från Hålogaland, en nordnorsk bonde som extraknäckte som handelsman på sommaren. Under en vistelse i England uppmärksammades han av kung Alfred den store, som lät intervjua honom om hans resor och sedan såg till att redogörelsen fästes på pränt. Vi kan dessutom bokstavligt talat gräva upp köpmännens liv genom att fokusera på köpstäder som Birka och Hedeby, vars stadsbebyggelse är lätt att komma åt för dagens arkeologer, eftersom resterna efter de gamla trähusen inte är övertäckta av senare bebyggelse. Vi vet också vad vikingarna handlade med, och vi har kusliga skildringar av deras lika omfattande som vidriga slavhandel. Allt sammantaget ger oss dessa källor både konkreta och fascinerande inblickar i epokens handels- och näringsliv.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om de vikingatida köpmännen, deras färder, varor och städer.

Bild: Handel i östslavernas land. Skildring av slavhandel mellan ruser och khazarer. Oljemålning av Sergej Ivanov (1909) från serie som skildrar rysk historia. Wikipedia, Public Domain.

Klippare: Aron Schuurman

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Vi har alla sett dem på film, läst om dem i böcker eller serietidningar och hört talas om deras blodiga bravader: gladiatorerna, de förslavade krigare som utkämpade dueller till döds på antikens amfiteatrar. Men frågorna är många. Hur uppstod gladiatortraditionen, hur såg en gladiatorstrid ut, vilka typer av gladiatorer fanns det, och när gick ridån ned för spektaklen?

Rötterna till gladiatorernas tvekamper är att söka i begravningsritualer, vid vilka människoblod – trodde man – måste spillas för att de dödas andar skulle få det bättre. Seden uppstod i syditalienska Campanien och spred sig omkring år 300 f.Kr. till Rom, där man lärde sig att älska underhållningsvåldet.

Det blev vanligt att förmögna romerska karriärister bjöd på gladiatorspel för att bli populära, och en mängd gladiatortyper introducerades – till exempel retiarius, ”nätmannen”, secutor, ”förföljaren”, essedarius, ”vagnskämpen”, sagittarius, ”bågskytten” till häst, och många fler. Kring gladiatorspelen utvecklades en omfattande kultur med gladiatorskolor och träning, och de skickligaste gladiatorerna kunde bli föremål för idoldyrkan av både krigisk och sexuell natur.

De kristna kyrkofäderna och biskoparna, som avskydde striderna, kunde indignerat konstatera att deras församlingsmedlemmar var lika entusiastiska som övrig publik. Ända till 400-talet e.Kr. var gladiatorspelen ett stort folknöje i Sydeuropa, Nordafrika och Främre Orienten.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om gladiatorerna i det antika Rom.

Gladiatorer i strid, avbildade på den så kallade Zlitenmosaiken från Leptis Magna i dagens Libyen, troligen 100-talet e.Kr. Mosaiken ger en ovanligt konkret inblick i romerska arenans våld, utrustning och underhållningskultur i Nordafrika. Okänd upphovsperson. Public domain (PD-Art), via Wikimedia Commons.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Vikingatågen gick inte bara i västerled. I synnerhet från dagens Sverige gick de också till Östeuropa, både till ”Grekland”, det vill säga det bysantinska riket, och till ”Gårdarike”, det vill säga till dagens Ryssland, Belarus och Ukraina. Utvandringen av handelsmän, krigare och hövdingar från Norden till Östeuropa lade grunden till Kievrus, det första ryska riket.

Vikingarnas östeuropeiska historia är påfallande väldokumenterad, både genom arkeologiska lämningar och genom redogörelser i skriftliga källor. När en munk i Kiev i början av 1100-talet skrev Nestorskrönikan, den första ryska historieskildringen, kunde han använda sig av flera bevarade handelsavtal från 900-talet, vilka i detalj visar hur ruserna, det vill säga svenskar från Roslagen och deras östslaviska förbundna, tog sig till Konstantinopel (vikingarnas ”Miklagård”) för att handla. I bysantinska verk kan vi detaljanalysera resorna som sådana – vilka vägar vikingarna tog, vilka forsar de måste bemästra och hur fort de färdades. Både nordbor och bysantinare har till råga på allt efterlämnat redogörelser för de skandinaviska krigare som trädde i kejsarens tjänst och stred i väringagardet, en av Europas militära elitkårer. Tack vare detta kan vi följa den blivande norske kungen Harald Hårdrådes spännande liv i exil, först som stridsman i Kievrus, sedan som väringaledare i Italien och på Balkan.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om vikingatågen i österled, om handel och krig i Gårdarike och Sydösteuropa.

Bild: Besökare från andra sidan havet. Skildring av varjagers färd till Kievrus. Oljemålning av Nicholas K. Roerich (1901). Wikipedia, Public Domain.

Klippare: Aron Schuurman

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.