Ingen högtid på året tycks vara lika älskad av svenskarna som julen – den största och mest traditionstyngda av våra familjehelger. Men varför firar vi egentligen jul?

Det är ingen hemlighet att julfirandet är äldre än kristendomens ankomst till Sverige. Ordet jul är förkristet, och de första kristna i Medelhavsvärlden undvek att fira födelsedagar överhuvudtaget. Faktum är att det dröjde över 300 år innan de började fira Jesu födelse. Så varför just jul?

Julfirandet har många rötter, men en tydlig röd tråd genom historien är människans behov av att samlas och fira mitt i årets mörkaste tid – midvintern. Här blir det dock mer komplicerat. De kristna historieskrivarna under medeltiden visade föga intresse för de äldre traditioner som föregick deras egen tro, vilket gör att dagens forskare får lägga pussel med begränsade källor. Det är ett utmanande men också fascinerande arbete.

En sak står dock klar: mat och dryck spelade en central roll i det tidiga firandet. De gamla nordborna firade inte jul – de drack jul. När kristendomen så småningom tog över högtiden, flätades gamla seder samman med nya. Resultatet blev att jultraditionerna kunde variera stort beroende på lokala bruk och förhållanden.

Men det fanns också de som tog avstånd från julfirandet. I 1600-talets England gick det så långt att julen periodvis förbjöds av den puritanska överheten.

I detta avsnitt av Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, med fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om julens djupa och mångfacetterade rötter.

Bild: "Disarblot" av August Malmström, en illustration från 1800-talet som återger samtidens föreställning om ett forntida nordiskt blot.

Verket återges i Ända Från Vendelkråka av Alf Henrikson (1985), s. 23.

Illustrationen skildrar en förkristen offerceremoni till diserna – kvinnliga skyddsgudomligheter – och speglar romantikens idealiserade syn på nordisk mytologi.

Wikimedia Common, Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den 13 december varje år firas Lucia, en av Sveriges mest älskade och särpräglade högtider. Men detta firande är långt ifrån en enhetlig tradition – i själva verket är det ett resultat av flera sammansmälta sedvänjor och berättelser, som från början inte hade något med varandra att göra. Luciafirandet har fortsatt att förändras genom tiderna och tar ständigt nya uttryck.

Grunden för dagens luciatåg vilar på flera lager av historia och folklig tradition. I centrum står förstås Sankta Lucia – ett sicilianskt helgon som enligt legenden led martyrdöden i början av 300-talet. Hennes historiska existens är dock omtvistad. Samtidigt förekommer i det svenska bondesamhällets folktro figuren Lusse – en skrämmande gestalt vars koppling till Lucia i huvudsak består i namnlikheten. Lusse har i vissa tolkningar förknippats med Lucifer, djävulen själv.

Att Lusse figurerar just den 13 december beror på att detta enligt den julianska kalendern var årets mörkaste natt – en tid då man trodde att övernaturliga väsen härjade som mest. Till detta kommer en äldre tradition bland ungdomar att gå runt i tåg, sjunga, festa och samla in gåvor i form av mat eller pengar – ett inslag som förekom vid flera högtider, bland annat vid Lucia.

Under mitten av 1800-talet började dessa olika element smälta samman till föregångarna till dagens luciatåg. Det stora genombrottet kom dock först under 1900-talets första hälft, då skönhetstävlingar arrangerades för att utse städernas Lucior – ett sätt att institutionalisera firandet i offentligheten.

I detta avsnitt av Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, med fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om Sankta Lucia och det svenska luciafirandets mångfacetterade bakgrund.

Bild: Helgonet Sankta Lucia avbildas i denna renässanstolkning från 1521 av Domenico Beccafumi (1486–1551), utförd för Pinacoteca Nazionale i Siena. Målningen visar övergången från gotisk ikonografi till renässansens formspråk. Public domain via Wikimedia Commons.

Musik: Good King Wenceslas (Folk-Song), inspelad 1922. Källa: Internet Archive, Public Domain Mark 1.0.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Under frihetstidens första decennier var det stor brist på män i Sverige. Över 200 000 svenska och finska män hade stupat i det stora nordiska kriget, och på många gårdar och gods var det kvinnorna som tog över ansvaret – inte av ambition, utan av nödvändighet. Sverige blev knektänkornas land. Bland dessa kvinnor fanns också driftiga och målmedvetna entreprenörer som byggde upp betydande jordbruks- och manufakturimperier. Ingen var mer framgångsrik än Christina Piper.

Christina kom från en borgerlig uppkomlingsfamilj. Hon och maken Carl Piper hade rötter i borgerskapet, men tack vare begåvning och skicklighet avancerade båda till höga positioner vid Karl XII:s hov. Deras framgångssaga fick dock ett abrupt avbrott efter nederlaget vid Poltava 1709, då Carl tillfångatogs av ryssarna. Kvar i Sverige tvingades Christina ensam försvara och bevara familjens maktställning i en politiskt turbulent tid, omgiven av misstänksamhet och avund.

Med imponerande handlingskraft och strategisk skärpa lyckades hon inte bara säkra familjens position utan också bygga ett omfattande företagsimperium. Hon investerade i gods och bruk, och i Andrarum i Skåne organiserade hon ett av Sveriges största och mest lönsamma företag – en industri för alunproduktion. Christina lät även uppföra och renovera flera slott, däribland det praktfulla Christinehof på Österlen, som fortfarande vittnar om hennes insatser. Hennes ättlingar förvaltar än idag stora markområden.

I detta avsnitt av Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, med fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om Christina Piper – det svenska 1700-talets mäktigaste företagarfurste.

Bild: Grevinnan Christina Piper som ung, målad av David Klöcker Ehrenstrahl år 1698. Christina Piper (1673–1752) var en inflytelserik grevinna och affärskvinna under stormaktstiden, känd för sitt politiska nätverk och sitt omfattande byggande, bland annat av Christinehofs slott. Wikimedia Common, Public domain (CC0)

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.