Rom, 1987. En ung kenyansk nunna vaknar vid halv tre på natten av att ett starkt ljus fyller hela rummet. Med ljuset kommer en söt, genomträngande doft som stannar kvar i timmar.

I ljuset står en gestalt.

Anna Hadija Ali ber om tillåtelse att få fotografera det hon ser. Han samtycker och förklarar att han gör sig synlig för att föra människor tillbaka till sin sanna väg, eftersom många har slutat tro på hans verklighet.

Fotografierna Anna tar med sin vanliga Kodak-kamera kommer senare att spridas över världen – på bönekort, i böcker och i hemkapell i länder hon själv aldrig besökt. Kameran uppges aldrig ha fungerat igen efter att ha fångat det starka ljuset från hans närvaro.

Från Corpus Christi 1988 berättas det också att Anna gråter blod varje torsdag. Hon undersöks vid flera tillfällen av läkare, men någon medicinsk förklaring uppges inte ha hittats.

Den katolska kyrkan har inte officiellt bekräftat hennes uppenbarelser. Men fotografierna finns kvar. Vittnesmålen finns kvar. Och det gör också de budskap som Anna blev en kanal för.

Budskap om en tid som skulle komma. Om ett mörker som skulle tränga in i det mänskliga sinnet utan att vi talade om det. Och om något som lätt går förlorat i en värld där synlighet och status får allt större plats: förmågan att verkligen se människan bredvid oss.

Nästan fyrtio år senare återvänder vi till berättelsen om Anna Hadija Ali, fotografierna från Rom och den blick som bär på en påminnelse: