Har du svårt att fokusera (riktar din uppmärksamhet) på en sak?

Är din hjärna mer som en virvelvind än strukturerad, och kämpar du med att få det du borde göra, gjort?

Samtidigt som du är medveten om hur tiden försvinner som sand mellan fingrarna…

Veckorna känns som dagar. Månader som veckor. Och snart…

År som…

Du vill stanna i tanken eftersom den är skrämmande. Men du stannar inte. Utan den fortsätter att dra ned dig.

Tanken som enkelt får dig att känna…

Att du inte räcker till.

Att du inte duger…

Att du är misslyckad…

Vilse…som förlorad…

Och att du borde…

Att du måste…

Du kanske rycker upp dig, gör ett försök…

Misslyckas och tänker… Det var inte menat.

Jag kan inte…

Det är omöjligt.

I dessa stunder av smärta är det enkelt att ge upp och intala sig själv att “det här är livet” och “det är inte menat”.

Men det är en lögn.

För om det inte var en lögn,

Varför känns det som om att det finns mer? Varför känner du dig menad för mer? Varför vill du uppnå mer? Varför fortsätter rösten inom dig att påminna dig? Och varför försöker du ljuga för dig själv?

Du vet att det finns mer…

Du har sett mer.

Känt mer.

Upplevt mer.

Det är detta “mer” som fortsätter att påminna dig.

Mer som du vet andra lever och inte du.

Tragiskt nog blir din chans av att bygga ett liv av “mer” stulet av dig. Troligtvis utan att du ens tänker på det. Det händer bara…

Din uppmärksamhet och fokus är inte sämre, den är stulen