Jag följer upp mitt tidigare avsnitt om debatten mellan Aron Flam och Gustav Kasselstrand med en analys av Kent Ekeroths senaste debattartikel, där han avfärdar idén om “Stor-Israel” som en konspirationsteori, och kallar de som pratar om “Stor-Israel” för antisemiter och grottmänniskor.

Kent Ekeroth bygger sitt argument på att Israel vid flera tillfällen har lämnat ifrån sig territorium — Sinai, Gaza, södra Libanon — och att det därmed inte kan finnas någon expansionsdynamik.

Men han nämner själv, i en bisats, att dessa tillbakadraganden skedde till “stor intern politisk kostnad”. Det betyder att det finns starka krafter i Israel som inte ville ge upp marken. Och det är just de krafterna med bosättarrörelsen, och den religiösa sionismen som idag sitter i Netanyahus regering som vill vidga Israels gränser.

I det här avsnittet går jag igenom hur säkerhetslogiken och bosättarlogiken samverkar: buffertzonen som fylls med bosättare, den nya gränsen som blir för nära, den nya buffertzonen som behövs. Bit för bit. Precis som Israels finansminister Bezalel Smotrich själv säger i Arte-dokumentären nedan, att Jerusalem ska växa hela vägen till Damaskus.

Och om de här idéströmningarna sitter i regeringsställning, vad säger det om viljan att förhandla om en tvåstatslösning?