Rymdkapplöpningen mellan USA och Sovjetunionen tog ordentlig fart efter att Sovjet skjutit upp satelliten Sputnik 1 i omloppsbana runt jorden den 4 oktober 1957, men drömmarna om att resa ut i rymden har funnits sedan antiken.

Både de amerikanska och sovjetiska rymdprogrammen tog avstamp i Nazitysklands utveckling av robotar under andra världskriget. Och trots att bägge rymdprogrammen presenterades som civila fanns det i allra högsta grad militära bevekelsegrunder.

I denna repris av av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med historikern Björn Lundberg om kampen om rymden. Björn Lundberg är aktuell med boken Kampen om rymden.

När världen förundrades över Sovjetunionens uppskjutning av världens första satellit Sputnik 1 i omloppsbana runt jorden den 4 oktober var amerikanarna i chock över att det kommunistiska Sovjetunionen hann före ute i rymden. Sputnik 1 är startpunkten på en rymdkapplöpning som nådde sitt klimax med den amerikanska månlandningen den 20 juli 1969 med Apollo-programmet.

Efter Sputnik chockade Sovjet USA igen genom kosmonauten Gagarins första rymdflygning den 12 april 1961 i omloppsbana runt jorden. Efter det bestämde amerikanarna att de skulle sätta ett mål så utmanande och krävande att Sovjetunionen inte skulle hänga med. Den 25 maj förklarade den nytillträdde presidenten John F Kennedy att USA innan 1960-talets slut skulle sätta en man på månen och få honom hem igen.

Lyssna också på Berlinmuren – kalla krigets främsta symbol.

Bild:Apollo 17-uppdrag, 12 december 1972. Astronaut Eugene A. Cernan gör en kort resa med Lunar Roving Vehicle (LRV) under den tidiga delen av den första Apollo 17 NASA, Wikipedia, Public Domain.

Musik: Space Exploration Future Technology Cinematic Filmscore av MEDIA MUSIC GROUP, Storyblocks Audio.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Botvid föddes runt år 1090 som hedning på gården Hammarby i dagens Botkyrka. På en handelsresa till England konverterade han till kristendomen - och kom senare att missionera runt Mälaren. Botvid blev mördades av en tidigare träl, som han själv friköpt, och helgonförklarades.

När andra svenska helgon var kungar, biskopar eller adelskvinnor, blev bondsonen Botvid folkets egna helgon. Kungar och stormän skulle dra nytta av den tidiga kyrkan i sin strävan efter makt. Också helgonkulten var viktigt för att stärka kungamakten och lokala stormän.

I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med författaren och dokumentärfilmaren Maja Hagerman om Botvid, som föddes i Södermanland för nästan tusen år sedan. Hon är aktuell med boken Botvid – Den första svensken.

Botvid var den första svensken utanför kungamakten och biskopsämbetet som trädde fram som individ i historiska källor. Botvid blev ett viktigt helgon i det katolska Sverige.

Botvids historia är Sveriges äldsta bevarade helgonlegend, spridd under 1100- och 1200-talen. Legenden användes för att symbolisera Sveriges kristna enande som kungarike och spreds under ärkebiskopen Stefan (från 1164). Botvid – ett "folkets helgon" snarare än ett kungligt – firades den 28 juli över hela landet.

Kristnandet av Sverige var en förutsättning för att landskapen Uppland, Sörmland, Östergötland och Västergötland skulle kunna enas under en kungamakt, enligt europeisk modell. I detta skede spelade helgonkulten en viktig roll.

Botvid föddes omkring år 1090 som hedning på gården Hammarby i norra Södermanland, i nuvarande Botkyrka. Hans föräldrar, Sven och Bänkfrida, tillhörde den lokala bondeeliten.

Som ung reste Botvid till England, där han döptes av en präst. Väl hemma i Sverige blev han missionär i Södermanland och Västmanland, tillsammans med Sankt Eskil och David av Munktorp. En berömd legend berättar om ett mirakulöst fiskafänge i Bornsjön – Botvids böner fyllde båtarna med fisk när andra fiskare gick lottlösa.

Enligt traditionen mördades Botvid omkring år 1120 på ön Rågö av en träl som han själv hade frigjort och undervisat. På platsen där mordet skedde ska en källa ha uppstått – Sankt Botvids källa vid Bornsjön.

Efter en första begravning i Salems kyrka lät hans bror Björn bygga en kyrka på gården Hammarby. År 1129 fördes Botvids reliker i procession till Botkyrka kyrka – där ytterligare en källa sägs ha uppstått. Orten fick därmed namnet Botkyrka – ”Botvids kyrka”. Hans grav blev en plats för mirakler och vallfärder. Under 1200-talet tillkom Botvidsofficiet – liturgin och sångerna till hans ära. I kyrkor avbildas han ofta med fisk och yxa.

Idag lever hans minne kvar i Botkyrka kyrka, i ortnamn, kommunvapnet och i konst. Under 2000-talet har gregorianska sånger från 1200-talet, tillägnade Botvid, framförts på nytt – bevarade fragment finns i Riksarkivet. Han är ett av få svenska helgon vars medeltida musik vi fortfarande kan höra.

Bild: St Botvid i altarskåpet i Salems kyrka från 1400-talet. Tillskrivet Hermann Rohde.

Riksantikvarieämbetet. Public Domain.

Musik: O beate Botvide framförd av musikhistoriker Karin Lagergren ur en handskrift från 1200-talet.

Lyssna också på Sankta Elin av Skövde – vendettan som blev en helgonkult.

Rättelse: I podden sägs att Botkyrka kyrka invigdes år 1174 men är år 1176.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Slaget om Tammerfors mellan påsken 1918 var en avgörande vändpunkt i det finska inbördeskriget där den vita sidan besegrade de röda. Överbefälhavaren Gustaf Mannerheim behövde en seger för att tyska trupper inte själva skulle avgöra kriget, med långtgående politiska konsekvenser i den unga nationens liv.

Industristaden Tammerfors var ett viktigt fäste för den röda sidan. Slaget om Tammerfors blev blodigt med strider från hus till hus. När slaget var över låg 2 000 röda döda och omkring 2 000 sårade och hos de vita räknade man 700 döda och 2 000 sårade.

I denna nymixade repris besöker programledaren Urban Lindstedt och professor Martin Hårdstedt Tammerfors för att fördjupa sig i slaget om Tammerfors under finska inbördeskriget 1918 där det fortfarande går att hitta kulhål i gravstenar.

I slutstriderna sattes den oerfarna svenska frivilligbrigaden om 350 man in. Tillsammans med nyrekryterade jägarregementen med finska rekryter från de norra delarna av Finland anföll brigaden den 28 mars på skärtorsdagen Tammerfors utkanter österifrån. Anfallet körde nästan omgående fast och förlusterna ökade.

Efter återhämtning och ytterligare anfall med nya förluster kunde de vita slutligen ta emot de rödas kapitulation den 6 april. Efterräkningen blev hård. Summariska avrättningar och övergrepp följde i erövringens spår. De vita rensade ut det sista desperata motståndet bland de röda i Tammerfors, arkebuserade hundratals röda och tog närmare 11 000 fångar. När de vita begravdes i hjältegravar lades de röda i omärkta massgravar

Bild: Röda gardets kulspruteställning i Tammerfors Keskustor 1918, Wikipedia, Public Domain

Musik: Ojos Negros "(tango) de Vicente Greco från 1918, Youtube, Public Domain

Lyssna också på Dödslägren efter finska inbördeskriget.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.