Finding the Roots fortsätter!

Vi befinner oss i år 2012 och har nått fram till det som skulle komma att bli Kiss sista ord i studion: albumet Monster.

Paul Stanleys löfte var lika hårt som ett Gene Simmons-riff: "No fillers, no ballads!" Men lyckades bandet verkligen leverera den där råa, analoga käftsmällen de utlovade, eller drunknade ambitionerna i det beryktade Loudness War?

I det här avsnittet går vi på djupet med en platta som splittrar både kritiker och fans. Vi snackar om:

Brickwall & Loudness: Varför låter skivan så extremt högt och vad säger egentligen en "sjuva" på Roon-skalan om lyssningsupplevelsen?

Dogma-reglerna: Inga externa låtskrivare och absolut inga spökmusiker. Vi granskar om bandet verkligen höll vad de lovade och hur Tommy Thayer och Eric Singer klev fram för att cementera sin plats i Kiss-historien.

Röstkampen: Vi diskuterar Paul Stanleys stämbandsoperation och hur de nedstämda gitarrerna blev en räddningsplanka i studion.

Omslags-debaklet: Varför ser en Kiss-platta ut som en energidryck och varför vägrade Paul Stanley att låta artisten "ta ut svängarna"?

Track-by-track: En genomgång av allt från den kaxiga öppnaren Hell or Hallelujah och Eric Singers Rod Stewart-flirt i All for the Love of Rock & Roll, till den fullständigt ocensurerade snusk-poesin i Take Me Down Below.

Är Monster en av Kiss mest underskattade skivor, eller var det helt enkelt hög tid att lägga ner studiovärksamheten? Roger hyllar, andra tvekar – men en sak är säker: det blir åka av!

Följ med Let me know podcast när vi gräver efter rötterna i en vägg av ljud!